Nr 3/16 är ute nu!

Beställ här!

Nummer 3 2016

Att dras till ljuset

Poeter tänder lampor. Så formulerar Emily Dickinson det i en av sina dikter, skriven omkring 1865. Och om vekarna tar ordentlig fyr (det här var före det elektriska ljuset) kan de bli bestående som solar, dessa poetlyktor.

I så fall är Emily Dickinsons (1830–1886) diktvärld i sig själv en hel galaxhop. Så många tända lampor strålar ut från hennes hörnrum i familjegården, där hon skrev sina närmare 1 800 dikter, att den lilla staden Amherst borde lysa som en metropol på nattliga satellitbilder över USA:s nordöstra hörn.

Nu på 2010-talet har dessa lyktors ljus fått en vidare spridning till oss som läser på svenska. För fyra år sedan gav Ann Jäderlund ut sina uppmärksammade Dickinson-översättningar under titeln Gång på gång är skogarna rosa; två år dessförinnan kom Ann-Marie Vindes översättningsvolym Min flod flyter mot dig. I Eva-Stina Byggmästars diktsamling från i fjol, I tvillingarnas tecken, var den amerikanska poeten en av huvudpersonerna.

Vi vill vidga ljusets omkrets ännu lite till. Därför har vi i detta nummer samlat några av alla dem som dras som insekter till Dickinsons tända lampor. De skriver om hennes haltande meter och talrika tankstreck, om inbördeskrig och änglars postillor, om utstuderad underkastelse och vådlig självmedvetenhet. Och om vulkaner som räds sin egen styrka.

För dras man till ljuset kan man också bränna sig. Just farligheten i Dickinsons poesi cirklar Björn Kohlström kring i sin essä. Farlig är all stor litteratur, skriver han, ”eftersom den utmanar en etablerad världsbild och ger nya insikter”. Och Emily Dickinsons insikter är halsbrytande, de ”lutar”, luras, gömmer sig. Dickinson förstår poesins kärna, skriver Josefin Holmström längre fram i numret. ”Hon förstår att den kräver ett spänningsfält, motpoler, en sträcka att röra sig fram och tillbaka på.”

Spänningsfältet som Josefin Holmström undersöker närmare är Mästarbreven, Emily Dickinsons tre mytomspunna brevutkast till en okänd mottagare, som vi är mycket glada åt att kunna publicera i sin helhet på svenska. De är förtätade skisser, bönfallande, våldsamma, roande och oroande, på en gång underdåniga och majestätiska. En hel äng att suga upp inspiration från som nektar, som Mia Axelsson, Anna Lindberg, Hanna Riisager och Emma Amanda Söderlund gör i sina egna versioner av Mästarbrev.

Emily Dickinsons dikter, skriver Björn Kohlström, ”uppvaktar möjligheter”. Kanske är det också något sådant den amerikanske poeten Michael Palmer gör i sina dikter. I väntan på att hans nästa bok kommer ut i sommar tittar Peter Jackson tillbaka på ett författarskap som fortsätter att avge ett outgrundligt ljus.

Ännu en dikt som befinner sig i möjligheternas land är Willy Granqvists ”Eufori”. Kristofer Folkhammar skriver om den under vinjetten ”En poet, en dikt”. Dessutom introducerar Håkan Sandell den irländska poeten Caitríona O’Reilly, Catharina Engström ger oss dikter ur ett pågående manus och Ruhi Tyson debuterar med en nyskriven dikt.

Ett pärlband av lampor!

Anna-Lina Brunell