Lyrikvännen 6/11
Det är en stilla sommarmorgon, i den svarttjärade båten färdas vi ut över vattnet, Fritiof i fören med en cigarett i mungipan och blicken riktad mot horisonten, Kaj vid utombordsmotorn i aktern. Snart är vi ute vid de röda bojarna, motordunket tystnar, farten stannar av. Jag böjer mig fram över relingen och tittar ner mot den solbelysta sandbottnen. Långt därnere ser jag bottengarnets nätstrut – hur det blixtrar och blänker innanför maskorna. När struten når ytan kokar vattnet, och snart väller fångsten ut i båten. Jag står med fisk upp till knäna, mitt i ett öronbedövande skrikande från måsar och trutar. Torskar, flundror, piggvar, sill, laxöringar, braxar slår och sprätter vilt, medan kraftiga ålar, silvriga med gula bukar, tyst försvinner ner under all annan fisk. Jag är nio år gammal och hänförd. Det är här det börjar. Poesin kommer senare.
Många har tittat lite förundrat när jag berättat om detta nummer, med temat ”fisken i poesin”. Andra djur: fåglar, fjärilar, hjortar, gaseller kan tyckas ha en mer given plats. Men fiskar? Jodå, de finns där, i försvarliga mängder och i många fall av utmärkt kvalité. Redan tidigt kontaktade jag Anders Mortensen, litteraturforskare i Lund och hängiven fiskare. Det visade sig att vi hade flera gemensamma favoritfiskpoeter, Lennart Sjögren, Lars Gustafsson, Gunnar D Hansson, Peter Kihlgård… Vi drack kaffe och diskuterade, såväl kring fiskens som fiskarens roll i poesin, och Anders gav sig i kast med att försöka ringa in några av de viktigaste aspekterna – resultatet utgör detta nummers första artikel. Fiskpoesin visade sig, inte helt oväntat, vara en förhållandevis manlig räjong, men visst finns det även kvinnor som ägnat sig åt detta: Tuija Nieminen Kristoffersson har till exempel länge skrivit dikt om fiskar, inte minst spättor, och i hennes essä i detta nummer får vi en fin personlig inblick i bakgrunden till detta intresse. Maria Küchen medverkar med en besk vidräkning med människans profithunger och den odlade fiskens öde. Gabriela Melinescu bidrar med såväl bild som dikt om en fantastisk guldfisk, och prinsessan Ulrika Eleonora, slutligen, som för många hundra år sedan fick ett rejält napp, gav därigenom stoff till en hyllningsdikt vilken nagelfars av Daniel Möller. Två fiskarter har visat sig ovanligt lockande för poeter: ålen och gäddan. Under läsningen av detta nummer får ni gärna grunna på varför.
Utöver sprattlet i temadelen fortsätter Lasse Söderberg att förse oss med intressanta texter om perifera poeter, denna gång galiciern Manoel-Antonio. Nina Burton berättar om Petrarca och floden i en mycket läsvärd essä. Ann Lingebrandt presenterar den libaneisk-franska poeten Vénus Khoury-Ghata. Bland mycket annat.
Slutligen hurrar Lyrikvännen för Tomas Tranströmer!
Hurra och God jul!
Erik Magntorn